Isolerad
I söndags eftermiddag blev jag magsjuk (av okänd anledning) och det var hemskt. Kunde inte hitta ett endaste bekvämt sätt att ligga i sängen, hade svårt att andas, ont i huvudet, mådde illa och kände att jag skulle ge vad som helst för att få bli frisk igen. Ännu värre var att kroppen inte ville samarbeta. Jag kände ju att jag behövde spy och jag VILLE spy, men kroppen ville inte. Eller jo, till slut. Mitt i natten när jag frös och det kändes som jag skulle dö. Tack kroppen.
Jag mådde i alla fall bättre i måndags och bestämde mig för att passa på att bo i mammas lägenhet eftersom hon ändå är bortrest (mindre risk att smitta någon alltså). Sen dess har jag typ bara ätit, spelat sims och tittat på tv.
Och även om det inte är så dumt att bara få isolera sig och inte göra något vettigt i några dygn, så märker jag att jag blir lite "konstig" av det. Min självkänsla och självförtroende åker i botten, jag känner mig totalt ensam, oduglig, svag, dålig och som om jag inte klarar av något. Men sen kommer även inspirationen, idéer om vad jag ska göra när jag blir frisk, hopp för framtiden och en längtan efter att göra något igen.
Så jag antar att isolering, eller ja, bara att få vara helt ensam har både positiva och negativa följder. Idag kom jag i alla fall ut i "den riktiga världen" igen och det kändes ganska bra faktiskt. Bara en sån liten grej som att prata med någon var ganska skönt. Människan är väl ett flockdjur trots allt.
