Högskoleprovet

Då var det avklarat!
Så skönt.
Jag kan inte säga att jag pluggat ihjäl mig, men det har blivit 3 ganska intensiva veckor
sen den dagen jag insåg att jag nästan inte kom ihåg någon matte längre.
Jag tror jag behöver lite stress för att bli motiverad,
för jag har faktiskt varit riktigt effektiv och målinriktad de här veckorna.
Om jag gjorde allting lika effektivt så skulle jag få mycket gjort,
men det gör jag förstås inte...ehe... eh...
 
Jag har varit ganska lugn dagarna innan provet,
men nu på morgonen kom förstås nervositeten tillslut.
Och jag var livrädd för att komma för sent eller glömma något.
Men så fort första provpasset var gjort så kunde jag slappna av lite.
Och det enda som jag glömde var bestick till lunchen.
Eller ja.. ok, jag trodde väl att det skulle finnas några att låna.
Språkdelarna kändes ganska bra,
första mattedelen katastrofal och den andra ok.
 
Kunde inte låta bli att gå in och kolla på facit efter provet,
även om jag var rädd för att bli ordentligt besviken,
men jag är faktiskt nöjd med mitt resultat.
Det kommer inte bli någon superpoäng,
men det är helt ok för min del.
Trist att behöva vara ovetandes i 4 veckor dock...
 

När ätande blir ett problem

*VARNING: Kan vara triggande om du har en ätstörning.*
 
---
När jag var omkring 11 år fick jag för mig att jag vägde för mycket.
Vi var ett gäng som pratade om vad vi vägde under skollunchen en dag
och jag fick reda på att en annan tjej i klassen vägde mindre än mig.
Jag vet inte varför, men det måste ha triggat något i mig.
Visst hade jag väl inte världens bästa självkänsla, men vad jag minns så
hade jag inte oroat mig särskilt mycket över min vikt innan den dagen.
 
Men då började jag göra det.
Jag åt mindre och tränade överdrivet mycket.
Jag fick träffa skolsköterskan tillsammans med mina föräldrar
och enda ursäkten jag hade till att jag gått ner i vikt var
att jag hade slutat äta popcorn (wow, bra lögn där, Emelie).
Jag kommer inte ihåg om det var efter det som jag började äta
mer normalt igen, men efter ett tag gjorde jag i alla fall det.
Och det kändes jätte skönt.
 
Men tyvärr slutade inte min ohälsosamma relation till mat där.
Så extremt som det var då har det inte blivit igen,
men det har gått upp och ner och varit långt ifrån bra.
Mat har varit en tröst och ett sätt att döva mina känslor tror jag.
På samma gång har det också varit förenat med skam.
Skam som har lett till att jag känt mig tvungen att vara "extra nyttig"
i perioder för att kompensera för de gånger jag ätit för mycket.
Det är en ond cirkel, för om man begränsar sitt ätande
så kommer kroppen skrika efter allt det där man "inte får" äta.
Tragiskt nog tror jag att väldigt många känner igen sig i det här.
 
I somras gick jag till slut till en dietist.
Tanken från början med att gå dit var faktiskt att få hjälp att gå ner i vikt,
men sen ändrade jag mig och sa att jag tror att jag kan ha en ätstörning.
Även om jag inte tycker att jag fått ut precis allt som jag önskat av besöken,
så har min dietist i alla fall gett mig en knuff i rätt riktning.
Det + att jag har läst boken Mattillåtet har fått mig att inse hur viktigt
det är att LÅTA sig själv äta det man vill och tills man blir mätt.
Kan verkligen rekommendera den boken om du precis som jag
tänker och oroar dig mycket över vad du äter.
 
Skammen och oron har inte lagt sig än och då och då
faller jag tillbaka in i mina gamla vanor och tankebanor.
Men jag tror och hoppas att jag äntligen är på rätt spår.