Peppar, peppar...

Jag saknar dig

Du är bara några steg bort, men jag saknar dig

Jag vill, men vågar inte hoppas

Du har inte stött bort mig än, men jag sörjer dig redan

Jag gråter av rädslan att du aldrig kommer bli min

 

Jag vågar knappt prata eller skriva om dig

Gammalt skrock ligger i bakhuvudet och viskar:

"Om du säger att det ska bli vackert väder, så kommer det att regna"

Om du erkänner dina känslor, så kommer du att förlora allt

 

Du och jag såg en svart katt gå över vägen

Och du sa "tvi, tvi, tvi"

 

Studietvivel

Hatar tvivel i alla dess former. Att tvivla ger mig ångest, vill helst inte tänka på det. Men jag antar att det just därför är nyttigt att ta en stund och bara skriva av mig.
 
Jag var så himla motiverad när jag började läsa mitt program i höstas. Allt kändes så rätt i början. Men ända sen jag började matlagningskurserna i min utbildning har jag tvivlat på om jag är på rätt spår. Det var delvis känslan av att intresset kanske inte fanns där (tillräckligt mycket) som satte igång tvivlet. Och att jag kände att det verkligen inte var rätt miljö för mig att vara i ett stressigt kök. Nu pluggar jag visserligen inte till kock, men ändå. Och sen oroandet över om det ens finns några jobb att få efter examen. Att dessutom se de flesta andra i klassen så peppade över matlagningen gjorde det hela värre. Mitt problem tycks alltid vara att jag aldrig är tillräckligt intresserad av något. Jag gillar många olika saker, men aldrig tillräckligt mycket känns det som. Men å andra sidan är det nog väldigt vanligt att inte ha en enda enorm passion för något som överträffar allt annat. Eller?
 
Har pratat med både studievägledare och programansvarige om mitt tvivel och det har känts lite bättre efter det. De har sagt att matlagningen trots allt inte är själva "grundstommen" i programmet och att det kanske finns andra kurser som kommer kännas bättre. Men känslan går inte iväg. När jag väl börjat tvivla så vill tvivlet inte försvinna. Då brukar något drastiskt behöva hända för att jag ska sluta tänka på det. Men jag vet inte om jag ska tolka det som att jag är på fel spår eller om det bara är mitt övertänkande som spökar. Nu har ännu en matlagningskurs börjat, så det kanske inte är så konstigt att jag fortfarande tvivlar. Kanske går det över när den har tagit slut. Kanske var det bara för att jag hade alldeles för höga förväntningar i början som allt blev så omvänt nu.
 
Jag tänker att jag får stå ut med tvivlet just nu och se om det blir bättre. Jag har ändå inget bättre för mig, haha. För vad skulle jag göra annars egentligen? Jag har inte hittat något annat program som intresserar mig mer och jag har ingen lust att jobba. Lika bra att hänga kvar ett tag. Håller tummarna för att allt löser sig i slutändan.