Ålderskris

Det här med åldersnoja... det har jag haft ända sen jag var alldeles för liten för att tänka på sånt. Men nu är den värre än någonsin. Allt det där folk säger om att tiden går så fort är ju sant. Åtminstone känns det ju så, att tiden går fort alltså. Och ja, jag vet att jag fortfarande är ung. Jag har inget problem med att vara 23 år egentligen. Problemet ligger ju i att året bara har 365 dagar. Det är ju nada. Inget. Och snart blir jag 25... och sen 30... och sen 40 år osv. Nej, så snabbt går det ju inte, men det känns så. (Sorry btw om jag ger någon annan mer åldersnoja nu, inte meningen.)
 
Jag har funderat på sätt att få tiden att kännas längre. Typ som att en kan skriva ner/tänka varje dag att "idag är jag 23 år". Haha. Det låter så löjligt nu. Men jag tänker att om en skriver ner det varje dag så upprepas det så många gånger så att en inser att en har varit samma ålder ganska länge? Förstår ni vad jag menar? Men å andra sidan tror jag att jag skulle tröttna på det ganska fort. Och det är inte ens säkert att det funkar. Men kanske är det ändå värt ett försök.
 
 
 När jag var omkring 18-19  och (även då) hade åldersnoja, så sa en jag pluggade tillsammans med att om en bara är nöjd med sitt liv så bryr en sig inte om åldern längre (typ, något sånt, minns inte exakt). Tyckte då och än idag att det ligger något i det. Åldersnoja och ålderskriser kanske mestadels handlar om att en inte känner att en hunnit det en vill göra? Eller inte är där/vem en vill vara? Det kanske inte är så mycket till tröst, men då finns det i alla fall något hyfsat konkret en kan göra för att mildra ångesten lite. Att jobba med att förbättra sig själv och sitt liv till det bättre samt att försöka vara tacksam för det en redan kan säkert hjälpa åtminstone något.
 
Sen är det förstås viktigt att inse sina egna begränsningar och inte sträva efter det perfekta. En kan aldrig få ett perfekt liv. Om en tror det kommer en aldrig att bli nöjd. Det är nog minst lika viktigt att minska glappet mellan ens egna förväntningar och vad som är realistiskt att genomföra som att sträva efter att göra livet bättre. Men det har jag inte kommit på själv, det skriver de bland annat i den här artikeln. Så. Nu känns det lite bättre faktiskt. Hoppas det gör det för er också.
 

Tonåring

Jag känner mig lite som en tonåring igen.
Så mycket känslor, ångest, oro, tankar, tvivel, missförstånd.
Jag vet inte riktigt var det kommer ifrån.
Eller ja, jo, det är mycket just nu.
Mycket som inte känns helt bra.
Jag växlar mellan att känna att jag håller på att gå sönder
och att känna att jag utvecklas och blir starkare.
Är det så det ska vara?
Kanske är det så det fungerar.
Man kanske inte kan växa om man inte bryts ner i bitar ibland.
Jag bara längtar efter en lite mer stabil tillvaro.
Och jag vet att jag själv måste ta mig dit.
Men jag känner inte alltid att jag klarar av det ansvaret.
Men det kommer bli bra på något sätt.
 
 

Peppar, peppar...

Jag saknar dig

Du är bara några steg bort, men jag saknar dig

Jag vill, men vågar inte hoppas

Du har inte stött bort mig än, men jag sörjer dig redan

Jag gråter av rädslan att du aldrig kommer bli min

 

Jag vågar knappt prata eller skriva om dig

Gammalt skrock ligger i bakhuvudet och viskar:

"Om du säger att det ska bli vackert väder, så kommer det att regna"

Om du erkänner dina känslor, så kommer du att förlora allt

 

Du och jag såg en svart katt gå över vägen

Och du sa "tvi, tvi, tvi"