Loïc Nottet - Rhytm Inside

Kollade på Eurovision i lördags med några kompisar
och det visade sig bli mycket mer spännande än väntat.
Är superglad att Måns vann, men tyckte ärligt talat bättre om
Belgiens bidrag Rhytm Inside.
 
Gillar ALLT med det här framträdandet;
hans röst och sättet han uttalar orden är UNDERBART
låten är supercool och välskriven
den svart-vita robotstilen är enkel, men effektfull
oooch... så är han ju väldans söt också.
Väldans väldans söt.
 
Och när han lägger sig ner på golvet och sjunger!
Haha, jag vet inte om jag ska skratta eller bara vara imponerad.
Hur som, här är den;
 

Isolerad

I söndags eftermiddag blev jag magsjuk (av okänd anledning) och det var hemskt. Kunde inte hitta ett endaste bekvämt sätt att ligga i sängen, hade svårt att andas, ont i huvudet, mådde illa och kände att jag skulle ge vad som helst för att få bli frisk igen. Ännu värre var att kroppen inte ville samarbeta. Jag kände ju att jag behövde spy och jag VILLE spy, men kroppen ville inte. Eller jo, till slut. Mitt i natten när jag frös och det kändes som jag skulle dö. Tack kroppen.
 
Jag mådde i alla fall bättre i måndags och bestämde mig för att passa på att bo i mammas lägenhet eftersom hon ändå är bortrest (mindre risk att smitta någon alltså). Sen dess har jag typ bara ätit, spelat sims och tittat på tv.
 
Och även om det inte är så dumt att bara få isolera sig och inte göra något vettigt i några dygn, så märker jag att jag blir lite "konstig" av det. Min självkänsla och självförtroende åker i botten, jag känner mig totalt ensam, oduglig, svag, dålig och som om jag inte klarar av något. Men sen kommer även inspirationen, idéer om vad jag ska göra när jag blir frisk, hopp för framtiden och en längtan efter att göra något igen.
 
Så jag antar att isolering, eller ja, bara att få vara helt ensam har både positiva och negativa följder. Idag kom jag i alla fall ut i "den riktiga världen" igen och det kändes ganska bra faktiskt. Bara en sån liten grej som att prata med någon var ganska skönt. Människan är väl ett flockdjur trots allt.

Förvirrad framtid

Mer och mer känns det som jag måste bestämma mig. Vad jag ska göra i framtiden, alltså. När det känns som alla omkring en - syskon, vänner, bekanta och släktingar - utbildar sig eller har jobb så är det så fruktansvärt trist att svara på frågan "vad gör du om dagarna?". För det går inte att få jobbsökande att låta intressant. Och även om jag vet att det finns massvis av ungdomar i min situation så känns det ganska ensamt.
 
Jag vill gärna plugga. Men då vill jag hitta en utbildning som verkligen intresserar mig. Annars känns det som om motivationen inte kommer komma till mig. Men jag är komplicerad. Jag kan vara supermotiverad inför något ena dagen för att sedan ångra mig och lägga ner idén nästa. Och jag är en drömmare. Det har alltid känts så himla viktigt för mig att hitta rätt. Kanske behöver jag lära mig att vara realistisk, men jag kan samtidigt inte släppa tanken om att det finns något jag är ämnad för att göra och att jag måste lista ut vad det är själv.
 
Ändå så kan jag inte låta bli att tänka vad alla andra tycker och tänker om mina val. Säkert bryr sig ingen så mycket som jag tror, men ja... jag tror ju ändå det. Så fort jag har en idé så följs den av tanken; "undrar vad hen skulle tycka?". Det är så djupt inpräntat. Hela situationen gör mig förvirrad. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte om jag gör rätt eller fel. Visst har jag idéer, men antingen känns det realistiskt men tråkigt eller intressant men hittepå-igt. Alla måste väl hitta sin egen väg antar jag och det löser sig väl säkert, men jag är så trött på att inte vara på väg nånstans.