Tonåring

Jag känner mig lite som en tonåring igen.
Så mycket känslor, ångest, oro, tankar, tvivel, missförstånd.
Jag vet inte riktigt var det kommer ifrån.
Eller ja, jo, det är mycket just nu.
Mycket som inte känns helt bra.
Jag växlar mellan att känna att jag håller på att gå sönder
och att känna att jag utvecklas och blir starkare.
Är det så det ska vara?
Kanske är det så det fungerar.
Man kanske inte kan växa om man inte bryts ner i bitar ibland.
Jag bara längtar efter en lite mer stabil tillvaro.
Och jag vet att jag själv måste ta mig dit.
Men jag känner inte alltid att jag klarar av det ansvaret.
Men det kommer bli bra på något sätt.
 
 

Peppar, peppar...

Jag saknar dig

Du är bara några steg bort, men jag saknar dig

Jag vill, men vågar inte hoppas

Du har inte stött bort mig än, men jag sörjer dig redan

Jag gråter av rädslan att du aldrig kommer bli min

 

Jag vågar knappt prata eller skriva om dig

Gammalt skrock ligger i bakhuvudet och viskar:

"Om du säger att det ska bli vackert väder, så kommer det att regna"

Om du erkänner dina känslor, så kommer du att förlora allt

 

Du och jag såg en svart katt gå över vägen

Och du sa "tvi, tvi, tvi"