Att rensa bland prylar och tankar
I fredags började jag rensa bland mina grejer på vinden, eftersom jag behöver avgöra vad som ska tas med i flytten, vad som ska sparas i lådor för senare bruk och vad som ska slängas/ges bort. Och hörni... det är ju så jäkla skönt att rensa och slänga! Fast det vet ni nog redan. Men jag glömmer bort den känslan mellan gångerna. Det är som ett par hekton lyfter från kroppen för varje grej man bestämmer sig för att man inte behöver längre. Oros-hekton alltså. Eller vad man nu ska kalla det. Man brukar ju säga att det känns som "en tyngd lyfts från mina axlar", men jag tycker inte alltid tyngden ligger på axlarna, utan inuti kroppen.
Jag tycker det känns som "skräp" som finns utanför kroppen ibland ligger och tynger mig inuti kroppen. Det ligger i ett hörn av hjärnan, hjärtat eller maggropen. T.ex. när det är en hög med disk på diskbänken eller om det ligger smågrejer överallt på bord, golv etc. Jag mår så dåligt av det och varje gång jag ser det blir jag så himla opeppad på allt. I synnerhet på att ta tag i det och städa. Vilket är synd, för det är ju enda sättet att bli av med det där oroshektot som tynger mig. Jag kallar det oroshekto eftersom det skapar en viss oro i kroppen för mig att tänka på det.
Några kassar med grejer som ska skänkas bort
Hur som helst, det jag ville komma fram till är att jag även tror att prylar som man har sparat på vinden, i förrådet, i skåpen och hemma hos sina föräldrar också ligger och tynger ens kropp/sinne, även om de grejerna inte är mitt framför ögonen på en. För mig känns det i alla fall som det gör det. Jag tänker inte alltid på att jag har kvar grejer gömda nånstans i förrådet, men de ligger ändå där i bakhuvudet och skaver tills jag kommer och tänka på det igen och får ångest för att jag inte tagit tag i det.
Jag läste i ett reportage om "prylrensning" för ett par veckor sedan att en kvinna som jobbade med att hjälpa folk med just detta tipsade om att "man ska slänga allt man inte älskar". Eller något liknande, jag minns inte exakt nu. Jag gillar den idén, men kan tyvärr inte säga att jag lever upp till den i praktiken. Det är fasiken inte lätt att slänga saker som man har minnen kopplade till eller som någon har gett en i present. Mamma har t.ex. i all välmening sparat ihop köksprylar och annat till mig som jag ska kunna ha när jag flyttar hemifrån. Och på sätt och vis är det ju jätte bra (och väldigt snällt), för jag sparar massa tid och pengar på att slippa köpa det själv, men i viss mån ger det mig också ångest när det t.ex. kommer till porslin som jag inte vet om jag vill ha kvar. Antar att det krävs lite övning för att bli bättre på att göra sig av med saker...
