Förvirrad framtid

Mer och mer känns det som jag måste bestämma mig. Vad jag ska göra i framtiden, alltså. När det känns som alla omkring en - syskon, vänner, bekanta och släktingar - utbildar sig eller har jobb så är det så fruktansvärt trist att svara på frågan "vad gör du om dagarna?". För det går inte att få jobbsökande att låta intressant. Och även om jag vet att det finns massvis av ungdomar i min situation så känns det ganska ensamt.
 
Jag vill gärna plugga. Men då vill jag hitta en utbildning som verkligen intresserar mig. Annars känns det som om motivationen inte kommer komma till mig. Men jag är komplicerad. Jag kan vara supermotiverad inför något ena dagen för att sedan ångra mig och lägga ner idén nästa. Och jag är en drömmare. Det har alltid känts så himla viktigt för mig att hitta rätt. Kanske behöver jag lära mig att vara realistisk, men jag kan samtidigt inte släppa tanken om att det finns något jag är ämnad för att göra och att jag måste lista ut vad det är själv.
 
Ändå så kan jag inte låta bli att tänka vad alla andra tycker och tänker om mina val. Säkert bryr sig ingen så mycket som jag tror, men ja... jag tror ju ändå det. Så fort jag har en idé så följs den av tanken; "undrar vad hen skulle tycka?". Det är så djupt inpräntat. Hela situationen gör mig förvirrad. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte om jag gör rätt eller fel. Visst har jag idéer, men antingen känns det realistiskt men tråkigt eller intressant men hittepå-igt. Alla måste väl hitta sin egen väg antar jag och det löser sig väl säkert, men jag är så trött på att inte vara på väg nånstans.


Kommentarer
Postat av: Linnea

Jag känner igen känslan, ärligt talat vet jag inte om jag är säker på att jag vill bli psykolog heller. Men för mig känns det bättre att plugga än att "stå still" (även om jag klagar mycket på plugget och säger att jag vill hoppa av och jobba istället). Det är klart att det handlar om pengar också, men du har ju ändå minst en termin till med bidrag som du kan ta och ändå ha till en femårig utbildning (för lite perspektiv). Du gör såklart som du känner själv, jag tycker inte det är något fel med att ta lite tid och lära känna sig själv också. Nu har du ju tid att testa på lite olika saker! Det viktigaste är väl att man inte känner sig "fast". Nu cirkelresonerar jag men det jag vill få fram är väl att jag tror du kommer hitta något till slut. Prova på lite olika saker (inte bara utbildningar alltså) och leta dig fram! :)

Svar: Tack! Skönt att inte vara ensam. Jo, visst känner jag mig lite fast, men det är olika från dag till dag (som med allt i livet). Jag längtar fortfarande till att komma bort och börja plugga, men det känns som jag kommit en bit på vägen nu och jag känner mig inte lika "lost" :) Det ska nog lösa sig tillslut.
Emi

2015-05-21 @ 14:25:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: