mjackflajj

Jag åker buss rätt ofta. Både för att det är praktiskt och för att de flesta ställen som

jag ska till vanligtvis ligger minst 30-40 minuter bort (om man - jag menar JAG - går).

Och jag är lat. Och stressad.

Dock har jag fortfarande inte lyckats vänja mig helt och hållet vid buss.

Jo, jag vet hur det går till och allt det där, men jag kan fortfarande inte slappna av.

 

Även om jag tycker att det är bra om folk använder de platser som finns,

kan jag inte låta bli att bli lite stressad om någon sätter sig brevid mig.

Speciellt ifall jag snart ska av.

Jag oroar mig för att den som sitter brevid mig inte ska märka när jag ska gå av,

eller ännu värre; att de inte kommer flytta på sig. Jag vet inte om det någonsin

inträffat för mig att personen inte flyttar på sig, men ändå sitter jag där och oroar mig.

Så jag försöker vara tydlig när jag trycker på stopp-knappen, när jag samlar ihop mina

grejer, kanske skrapa lite med fötterna, lägga handen på handtaget.

 

Sen så gillar jag inte att sitta i de där sätena som är mitt emot två andra säten.

Ni vet, de i främre delen av bussen där man måste sitta ansikte mot ansikte med folk.

Om man sitter där så gör man sitt bästa för att inte få ögonkontakt med de som sitter

mitt emot, åtminstone helst inte mer än just när man sätter sig där.

Och det känns fjantigt, men man vill ju inte sitta och stirra folk rätt i ögonen.

Så jag sitter där och försöker se så lugn och normal ut som möjligt,

samtidigt som jag känner mig iakttagen och stressad på insidan.

 

Jo, jag har problem, jag vet.